Jag lyssnar mycket på min iphone nuförtiden
Jag har fått det jättesvårt att tala och skriva. (Okej kanske inte jättesvårt men verkligen märkbart)
Jag har blivit bra på att sitta still vilket jag utnyttjar för att kunna studera, vilket jag gör en hel del, eller iaf en del. Annars så sover jag, äter, är på väg till eller från skolan, spelar tv-spel, spelar tv-spel och dricker öl med tobias, håkan eller johannes. Fikar, ibland. Och igår var jag faktiskt på advent-mys hos bello då jag även träffande mina andra bekanta.
Jag har kanske blivit vad jag skulle beskriva som galen, rent objektivit eller logiskt kan jag anse/inse det. Men jag är medveten om detta och fattar pga detta inga beslut överhuvudtaget utan fortsätter bara som vanligt, vilket är det jag skrev ovan då. Framförallt så innebär denna insikt och tillhörande beslut att jag fortfarande studerar till jurist, vilket rent objektivt är bra.
Jag mår egentligen inte så dåligt längre, eller jag har väldigt sällan fysiskt märkbar ångest och jag gråter inte längre. Jag saknar inget men det innebär att jag inte har någon vilja eller lust till något heller. Ibland känner jag mig vid liv och då är det helt annorlunda, men det är rätt sällan och jag mår inte bra då utan snarare fruktansvärt dåligt.
Jag trivs inte med mig själv och kämpar starkt, eller gjorde det tills för ett tag sen, mot impulsen att åka någonstans och försöka leva något annat liv. Men jag vet att det är mig själv jag vill åka ifrån så det skulle ju inte lösa något, dumma katt. Så jag lever vidare utan att göra något överhuvudtaget. Jag väntar helt enkelt.
Jag har blivit bra på att sitta still vilket jag utnyttjar för att kunna studera, vilket jag gör en hel del, eller iaf en del. Annars så sover jag, äter, är på väg till eller från skolan, spelar tv-spel, spelar tv-spel och dricker öl med tobias, håkan eller johannes. Fikar, ibland. Och igår var jag faktiskt på advent-mys hos bello då jag även träffande mina andra bekanta.
Jag har kanske blivit vad jag skulle beskriva som galen, rent objektivit eller logiskt kan jag anse/inse det. Men jag är medveten om detta och fattar pga detta inga beslut överhuvudtaget utan fortsätter bara som vanligt, vilket är det jag skrev ovan då. Framförallt så innebär denna insikt och tillhörande beslut att jag fortfarande studerar till jurist, vilket rent objektivt är bra.
Jag mår egentligen inte så dåligt längre, eller jag har väldigt sällan fysiskt märkbar ångest och jag gråter inte längre. Jag saknar inget men det innebär att jag inte har någon vilja eller lust till något heller. Ibland känner jag mig vid liv och då är det helt annorlunda, men det är rätt sällan och jag mår inte bra då utan snarare fruktansvärt dåligt.
Jag trivs inte med mig själv och kämpar starkt, eller gjorde det tills för ett tag sen, mot impulsen att åka någonstans och försöka leva något annat liv. Men jag vet att det är mig själv jag vill åka ifrån så det skulle ju inte lösa något, dumma katt. Så jag lever vidare utan att göra något överhuvudtaget. Jag väntar helt enkelt.
