Ny blogg
Lite kul!
Vad ska man skriva egentligen, jag skulle vilja skriva något men det finns inte så mycket att försöka få fram. Jag börjar nästan undra om jag är cynisk. Kanske är jag en cynisk, neurotisk halv-ful man i hans likgiltiga år. Jag undrar vad det kommer att bli av mig. Kanske skulle man en kunna argumentera för att det är gott tecken, att jag är ödmjuk inför mitt öde blablabla homeopati blablabla men vafan (med matts uttal av detta ord) är det för skit. Helt enkelt.
Jag hoppas i alla fall att jag inte dör olycklig, som så många andra. Härmeds inleds detta projekt. Go, activate eller vad nu agentsnubbar som är riktigt coola säger. Projekt dö lycklig (förslagsvis 60 år in i framtiden) har startat. Utöver det har det även, så som rubriken förtäljer, startats en ny blogg, med Håkan.
Vad ska man skriva egentligen, jag skulle vilja skriva något men det finns inte så mycket att försöka få fram. Jag börjar nästan undra om jag är cynisk. Kanske är jag en cynisk, neurotisk halv-ful man i hans likgiltiga år. Jag undrar vad det kommer att bli av mig. Kanske skulle man en kunna argumentera för att det är gott tecken, att jag är ödmjuk inför mitt öde blablabla homeopati blablabla men vafan (med matts uttal av detta ord) är det för skit. Helt enkelt.
Jag hoppas i alla fall att jag inte dör olycklig, som så många andra. Härmeds inleds detta projekt. Go, activate eller vad nu agentsnubbar som är riktigt coola säger. Projekt dö lycklig (förslagsvis 60 år in i framtiden) har startat. Utöver det har det även, så som rubriken förtäljer, startats en ny blogg, med Håkan.
Hejsan dagboken
Snart börjar femte terminen av min utbildning, och jag ligger lite efter, kanske inte så mycket alls om allt går bra nu i augusti, kanske allt för mycket om det går som jag tror. Jag pallar inte. Det är nog en ganska så enkel sammanfattning, frågan är varför, är jag lat? Det enda jag riktigt vet är att jag inte har en aning om hur hösten/vintern/våren kommer att bli, men jag är rädd, ganska så mycket rädd. Fan ta allt, typ.
Det är ganska så kul att hitta tillbaka till bloggen med jämna mellanrum och se vad som har hänt och lite vad jag trodde skulle hända. Det här inlägget tror jag att jag kommer hitta någon gång i november och tänka något i stil med, oj, varför gjorde jag så. (FÖR ATT DU ÄR HELT JÄVLA DUMMA I HUVUDET OCH SAMMA SAK SOM DU TÄNKER NU NÄR DU LÄSER DETTA TÄNKTE DU NU NÄR DU SKREV DETTA, så haha!, skyll dig själv, tönt)
I sommar:
Har jag inte gjort så mycket, varken druckit mycket, festat mycket, spelat tv-spel mycket eller pluggat mycket. Jag har läst lite, och så var jag i malmö-berlin-amsterdam-paris-barcelona och hade lite trevligt. Så här i efterhand kan jag gå med på att det var väldigt trevligt. Har seglat en gång också, kom jag på nu.
Blev även lite glad nu, precis nu, när jag insåg att i augusti då brukar det alltid hända saker, augusti brukar leda upp till något (inte ner) och i augusti så brukar jag bli taggad och fyllas av energi. Låt mig nu lägga den energin på att skapa stabilitet och lycka i vardagen, och det då jag egentligen menar är dricka mindre, sluta röka, plugga mer och sluta vara dum i huvudet.
(Är du dum i huvudet? Något positivt måste väl ha hänt...?)
Det är ganska så kul att hitta tillbaka till bloggen med jämna mellanrum och se vad som har hänt och lite vad jag trodde skulle hända. Det här inlägget tror jag att jag kommer hitta någon gång i november och tänka något i stil med, oj, varför gjorde jag så. (FÖR ATT DU ÄR HELT JÄVLA DUMMA I HUVUDET OCH SAMMA SAK SOM DU TÄNKER NU NÄR DU LÄSER DETTA TÄNKTE DU NU NÄR DU SKREV DETTA, så haha!, skyll dig själv, tönt)
I sommar:
Har jag inte gjort så mycket, varken druckit mycket, festat mycket, spelat tv-spel mycket eller pluggat mycket. Jag har läst lite, och så var jag i malmö-berlin-amsterdam-paris-barcelona och hade lite trevligt. Så här i efterhand kan jag gå med på att det var väldigt trevligt. Har seglat en gång också, kom jag på nu.
Blev även lite glad nu, precis nu, när jag insåg att i augusti då brukar det alltid hända saker, augusti brukar leda upp till något (inte ner) och i augusti så brukar jag bli taggad och fyllas av energi. Låt mig nu lägga den energin på att skapa stabilitet och lycka i vardagen, och det då jag egentligen menar är dricka mindre, sluta röka, plugga mer och sluta vara dum i huvudet.
(Är du dum i huvudet? Något positivt måste väl ha hänt...?)
Jag lyssnar mycket på min iphone nuförtiden
Jag har fått det jättesvårt att tala och skriva. (Okej kanske inte jättesvårt men verkligen märkbart)
Jag har blivit bra på att sitta still vilket jag utnyttjar för att kunna studera, vilket jag gör en hel del, eller iaf en del. Annars så sover jag, äter, är på väg till eller från skolan, spelar tv-spel, spelar tv-spel och dricker öl med tobias, håkan eller johannes. Fikar, ibland. Och igår var jag faktiskt på advent-mys hos bello då jag även träffande mina andra bekanta.
Jag har kanske blivit vad jag skulle beskriva som galen, rent objektivit eller logiskt kan jag anse/inse det. Men jag är medveten om detta och fattar pga detta inga beslut överhuvudtaget utan fortsätter bara som vanligt, vilket är det jag skrev ovan då. Framförallt så innebär denna insikt och tillhörande beslut att jag fortfarande studerar till jurist, vilket rent objektivt är bra.
Jag mår egentligen inte så dåligt längre, eller jag har väldigt sällan fysiskt märkbar ångest och jag gråter inte längre. Jag saknar inget men det innebär att jag inte har någon vilja eller lust till något heller. Ibland känner jag mig vid liv och då är det helt annorlunda, men det är rätt sällan och jag mår inte bra då utan snarare fruktansvärt dåligt.
Jag trivs inte med mig själv och kämpar starkt, eller gjorde det tills för ett tag sen, mot impulsen att åka någonstans och försöka leva något annat liv. Men jag vet att det är mig själv jag vill åka ifrån så det skulle ju inte lösa något, dumma katt. Så jag lever vidare utan att göra något överhuvudtaget. Jag väntar helt enkelt.
Jag har blivit bra på att sitta still vilket jag utnyttjar för att kunna studera, vilket jag gör en hel del, eller iaf en del. Annars så sover jag, äter, är på väg till eller från skolan, spelar tv-spel, spelar tv-spel och dricker öl med tobias, håkan eller johannes. Fikar, ibland. Och igår var jag faktiskt på advent-mys hos bello då jag även träffande mina andra bekanta.
Jag har kanske blivit vad jag skulle beskriva som galen, rent objektivit eller logiskt kan jag anse/inse det. Men jag är medveten om detta och fattar pga detta inga beslut överhuvudtaget utan fortsätter bara som vanligt, vilket är det jag skrev ovan då. Framförallt så innebär denna insikt och tillhörande beslut att jag fortfarande studerar till jurist, vilket rent objektivt är bra.
Jag mår egentligen inte så dåligt längre, eller jag har väldigt sällan fysiskt märkbar ångest och jag gråter inte längre. Jag saknar inget men det innebär att jag inte har någon vilja eller lust till något heller. Ibland känner jag mig vid liv och då är det helt annorlunda, men det är rätt sällan och jag mår inte bra då utan snarare fruktansvärt dåligt.
Jag trivs inte med mig själv och kämpar starkt, eller gjorde det tills för ett tag sen, mot impulsen att åka någonstans och försöka leva något annat liv. Men jag vet att det är mig själv jag vill åka ifrån så det skulle ju inte lösa något, dumma katt. Så jag lever vidare utan att göra något överhuvudtaget. Jag väntar helt enkelt.
En dag i taget.
They're still racing out at the Trestles,
But that blood it never burned in her veins,
Now I hear she's got a house up in Fairview,
And a style she's trying to maintain.
Well, if she wants to see me,
You can tell her that I'm easily found,
Tell her there's a spot out 'neath Abram's Bridge,
And tell her, there's a darkness on the edge of town.
Everybody's got a secret, Sonny,
Something that they just can't face,
Some folks spend their whole lives trying to keep it,
They carry it with them every step that they take.
Till some day they just cut it loose
Cut it loose or let it drag 'em down,
Where no one asks any questions,
or looks too long in your face,
In the darkness on the edge of town.
Some folks are born into a good life,
Other folks get it anyway, anyhow,
I lost my money and I lost my wife,
Them things don't seem to matter much to me now.
Tonight I'll be on that hill 'cause I can't stop,
I'll be on that hill with everything I got,
Lives on the line where dreams are found and lost,
I'll be there on time and I'll pay the cost,
For wanting things that can only be found
In the darkness on the edge of town.
But that blood it never burned in her veins,
Now I hear she's got a house up in Fairview,
And a style she's trying to maintain.
Well, if she wants to see me,
You can tell her that I'm easily found,
Tell her there's a spot out 'neath Abram's Bridge,
And tell her, there's a darkness on the edge of town.
Everybody's got a secret, Sonny,
Something that they just can't face,
Some folks spend their whole lives trying to keep it,
They carry it with them every step that they take.
Till some day they just cut it loose
Cut it loose or let it drag 'em down,
Where no one asks any questions,
or looks too long in your face,
In the darkness on the edge of town.
Some folks are born into a good life,
Other folks get it anyway, anyhow,
I lost my money and I lost my wife,
Them things don't seem to matter much to me now.
Tonight I'll be on that hill 'cause I can't stop,
I'll be on that hill with everything I got,
Lives on the line where dreams are found and lost,
I'll be there on time and I'll pay the cost,
For wanting things that can only be found
In the darkness on the edge of town.
It was the worst days of our lives
Hej då Ångest. Hej på dig ångest.
Spellista:
Please please please - Shout out louds
Alle vet jo det - Kari Bremnes (Cohen på norsk)
We are the people - Empire of the sun
25 - Oskar Linnros
Float on - Modest Mouse
Meet me halfway - Blackeyed P
There is a light - The smiths
My back pages - The Hollies
We no speak americano - Yolanda be cool
Thieves in the night - Blackstar
För en lång lång tid sen - Håkan Hellström
First we take manhattan - Leonard Cohen
Har du tröttnat än? - År & Dar
Spellista:
Please please please - Shout out louds
Alle vet jo det - Kari Bremnes (Cohen på norsk)
We are the people - Empire of the sun
25 - Oskar Linnros
Float on - Modest Mouse
Meet me halfway - Blackeyed P
There is a light - The smiths
My back pages - The Hollies
We no speak americano - Yolanda be cool
Thieves in the night - Blackstar
För en lång lång tid sen - Håkan Hellström
First we take manhattan - Leonard Cohen
Har du tröttnat än? - År & Dar
Astronomy?
Bygga upp mig själv? Hur ska jag klara av det i den här jävla hetsen, jag satsar på mig själv och jag satsar på att må bra. Ta upp date'n, ta upp skrivandet, ta upp vännerna. De fina. Och sen arbetar vi utifrån det. Orkar inte ens skriva om det. Nu kör vi. Annnars dör vi. Vi? Haha.
Chelsea Hotel # 2
Jag är inte villig att gå in i krig för din skull, har inget mer att ge av mig själv och jag vet att offer krävs för att det ska betyda något för dig. Men det är inget som jag kommer att glömma. Någon sjunger att du slängde ut mig som en sommarkatt, och jag blev använd en gång mest på skämt. Och kanske var det lite så, men jag bryr mig inte. För jag låg vaken, nästan, hela natten utan att överge dig, trots att ångesten sakta sköljde bort allt det lilla som var fint och allt som var vi. När jag låg där och tittade mot dörren, och kände hur jag ville springa till Ångest trygga famn.
Jag talade om saker som man inte talar om, mest för att testa om jag vågade. Jag vågade.
Och när ljuset sakta gick upp och du vände dig bort från mig, mer och mer. Och jag nyktrade till, på fler än ett sätt. Då var det över. Våra, eller kanske mina, svaga och fega försök att hitta tillbaka gav inget mer än ångest och ånger. Jag vet inte om jag saknar men jag vet att jag inte glömmer. Hur dina små könshår stack mitt lår vid varje rofylld utandning.
Det var inte mer än så, men det var fint.
I remember you well in the Chelsea Hotel,
you were talking so brave and so sweet,
giving me head on the unmade bed,
while the limousines wait in the street.
Those were the reasons and that was New York,
we were running for the money and the flesh.
And that was called love for the workers in song
probably still is for those of them left.
Ah but you got away, didn't you babe,
you just turned your back on the crowd,
you got away, I never once heard you say,
I need you, I don't need you,
I need you, I don't need you
and all of that jiving around.
I remember you well in the Chelsea Hotel
you were famous, your heart was a legend.
You told me again you preferred handsome men
but for me you would make an exception.
And clenching your fist for the ones like us
who are oppressed by the figures of beauty,
you fixed yourself, you said, "Well never mind,
we are ugly but we have the music."
And then you got away, didn't you babe...
I don't mean to suggest that I loved you the best,
I can't keep track of each fallen robin.
I remember you well in the Chelsea Hotel,
that's all, I don't even think of you that often.
Jag talade om saker som man inte talar om, mest för att testa om jag vågade. Jag vågade.
Och när ljuset sakta gick upp och du vände dig bort från mig, mer och mer. Och jag nyktrade till, på fler än ett sätt. Då var det över. Våra, eller kanske mina, svaga och fega försök att hitta tillbaka gav inget mer än ångest och ånger. Jag vet inte om jag saknar men jag vet att jag inte glömmer. Hur dina små könshår stack mitt lår vid varje rofylld utandning.
Det var inte mer än så, men det var fint.
I remember you well in the Chelsea Hotel,
you were talking so brave and so sweet,
giving me head on the unmade bed,
while the limousines wait in the street.
Those were the reasons and that was New York,
we were running for the money and the flesh.
And that was called love for the workers in song
probably still is for those of them left.
Ah but you got away, didn't you babe,
you just turned your back on the crowd,
you got away, I never once heard you say,
I need you, I don't need you,
I need you, I don't need you
and all of that jiving around.
I remember you well in the Chelsea Hotel
you were famous, your heart was a legend.
You told me again you preferred handsome men
but for me you would make an exception.
And clenching your fist for the ones like us
who are oppressed by the figures of beauty,
you fixed yourself, you said, "Well never mind,
we are ugly but we have the music."
And then you got away, didn't you babe...
I don't mean to suggest that I loved you the best,
I can't keep track of each fallen robin.
I remember you well in the Chelsea Hotel,
that's all, I don't even think of you that often.
(Titel)
Det har gått en vecka, och jag är inte lycklig. Snarare apatisk, och för tillfället är jag tacksam för det. Jag vet fortfarande inte hur och riktigt när han dog.
Float on lilla tiger
Taggad på framtiden. Nja. Kanske inte riktigt, men jag har iaf tröttnat på det mesta annat, och det på ett bra sätt. Så mycket tankar. Så lite tankar. Så jag vet inte vad. Ja senaste tiden har varit lite ambivalent, har nästan börjat tro på gud bara för att allt lyckas fucka till sig i en sådan underbar symmetri. Men nu är allt ganska bra.
Och det är ganska trevligt på något vis, att det inte alls har något att göra med min omgivning eller så. Det är mera att jag har hittat en balans i livet. Leva i harmoni bla bla, okej kanske inte riktigt. Men nu känns det i alla fall inte som om att jag ramlar bakåt varje gång jag lyfter på benet och försöker sätta ner foten några decimeter framför mig. Ni vet, sådär som alla andra gör varje dag.
Och vem. Vem kan inte vara lycklig när två kaninbröder springer runt en och hoppar fram och tillbaka samtidigt som de letar efter ställen att krypa in och ut ur?
Om en vecka kanske svaret är Jag. Men det är om en vecka.
Jag är den lilla katten.
Mjao.
Leonard Cohen och whiskey, black star och röka, shinin' shinin'
Jag har mått ganska så fruktansvärt jävla helt hysteriskt dåligt senaste tiden, så dåligt att jag har skitit i saker som skulle krossat mig innan. Ensam är stark?
Dock, dock så har jag tur. För mina möjligheter till självmedicinering (tänker inte ens låtsas att jag är tillräckligt klar för att kunna stava till det.) är otroliga, så jag har även mått otroligt jävla ingenting ibland också. Jag undrar hur jag kommer att se tillbaka på den här tiden.
Not free, only licensed
7 tentor på 30 dagar.
Det är luuuuuuugnt!
If you're after getting the honey
Efter att ha pluggat hela dagen och varit duktig, [hemligt]. Det känns som om jag har börjat fått ordning på mitt liv, igen? Nej inte igen utan för första gången i mitt LIV.
Lycklig.
Lycklig.
Summercat
Ensam hemma i mitt ensama rus, såg nyss 500 days of summer. Den var bra, sorgen har sex med detalljerna. Nu lyssnar jag på billie the vision som är så härligt töntiga att det blir skitcoolt. Och så är dom väldigt peace and love, och det är vad jag tänker på just nu. Eller inte tänker så mycket som minns. Jag minns allt det värdelösa och att vara full mitt på dagen, och att vara ledsen mitt under håkans konsert.
2007, tror jag inte att han spelade, och i sådana fall minns jag det inte.
2008, första ångestattacken och lisa skiter i mig. Hittar sanna på campingen.
2009, sanna hittar mig på campingen. <3
2010, inge mera jävla peace and love.
Nästa vecka har jag 19.5 hp tentavecka. Shit, jag borde inte sitta här.
2007, tror jag inte att han spelade, och i sådana fall minns jag det inte.
2008, första ångestattacken och lisa skiter i mig. Hittar sanna på campingen.
2009, sanna hittar mig på campingen. <3
2010, inge mera jävla peace and love.
Nästa vecka har jag 19.5 hp tentavecka. Shit, jag borde inte sitta här.
....but thank you anyway!
Höjden av idioti är att vänta istället för att leva. För sedan sitter man där, på ett ålderdomshem med sin två-koppars ration av slaskfittakaffe och är bitter. Jag kan ju liksom fatta varför folk hamnar där, helt plöstligt har livet sprungit iväg och du undrar vad du hade kunnat gjort istället för att öppna en av dessa miljoner bärs, vinflaskor och annat skit som du har fått i dig. Men jag kan inte fatta. Och sympatisera med sådana som mig själv som inser detta, men ändå skiter i det, och bara sitter där och gror övervikt.
Det förakt och hat jag känner inför mig själv har fortsatt att växa, men samtidigt så har jag blivit så jävla mycket bättre på att kontrollera mina känslor. Kanske inte hantera dem, tämja dem och få bukt på dem. Men jag vet exakt hur jag skjuter kärleken mitt i pannan och lämnar den äckliga parasiten för att sakta dö i ett dike. För att köra vidare längs med "en av de motorvägar som vi kallar för ett människoliv"*.
*Är egentligen inget citat men det lät så fruktansvärt äckligt och smaklöst att jag inte riktigt vill förknippas med det.
Tramadol (heter det så?)
De senaste dagarna har varit underbara, ljuvliga. Eller rättare sagt hanterbara... helt enkelt. Värltabletterna har gjort mig helt yr och fått mig att känna frånvarande och BORTA. Samma effekt. Har även vissa andra känslor. Frambringat. Fraaaaaaaaaaaaaaaaammmmmmmmbriiiiiiingaaaaaaaaat.
Och jag har försökt gömma mitt medvetande i en djungel av droger, djupt i mörkrets hjärta, så att ångesten helt enkelt inte hittar mig. Och det har fungerat...
Men samtidigt, så är jag trots allt bara människa. Och jag tror att det trots allt, egentligen, faktiskt, är jävligt bra....
Sov gott, inatt igen <3
Och jag har försökt gömma mitt medvetande i en djungel av droger, djupt i mörkrets hjärta, så att ångesten helt enkelt inte hittar mig. Och det har fungerat...
Men samtidigt, så är jag trots allt bara människa. Och jag tror att det trots allt, egentligen, faktiskt, är jävligt bra....
Sov gott, inatt igen <3
Mina 15 mest minnesvärda festivalupplevelser (alternativ titel: hur mycket jag har grälat med lisa)
Nu när jag fick lite festivalstämning så fick jag även lust att lista, och kort beskriva, mina femton mest minnesvärda festivalupplevelser. De är värda att minnas av olika anledningar, vissa gav mig "livsinsikt" och lärde mig något om det stora mysteriet livet. En del av dem gav mig sann lycka, en del outhärdlig olycka. Ett av "minnena" är värt att minnas just för att jag inte minns det.
(Vi börjar baklänges)
Mina 15 mest minnesvärda festivalupplevelser:
15: Veronica Maggio - Peace and love 08
Sommaren år 2008 reste jag med vänner och flickvän till Borlänge för att leva som dekadenta alkoholister. Mycket hände och det var mycket roligt, men musiken var en besvikelse. Jag såg i princip fram mot ett band och det var Caesars, och de var jättebra. Men ett band gör ingen festival och det är därför jag var så tacksam när jag nästintill råkade hamna vid scenen där Veronica Maggio spelade. I sommarregnet stod jag ensam med ett leende på läpparna och ryste över hur fantastiskt bra och mysigt det hela var.
14: Bob Log II - Peace and love 07
På klubbscenen i borlänge så såg jag Blues-guitar gubben Bob Log II, som såg ut som en utomjording med sin motorcykelhjälm och läderställ(?), dricka öl och framföra låten "clap your tits!". Det var väldigt väldigt intressant...
13: Patrick Wolf - Arivka 07
Jag och Lisa stod i tältscenen och höll varandra i händerna och grät, vi hade precis gjort slut och Patrick Wolf spelade Overture.
12: The Tough Alliance - Peace and love 07
Klubbscenen ungefär vid midnatt, det är ett sådant otroligt tryck i den lilla lokalen när Henning och Erik som utgör TTA tillslut kommer ut. De är, eller spelar, riktigt berusad och står med leksaksinstrument och dansar till playback samtidigt som de på skärmen bakom sig visar en 50 cent video. Alla dansar, skriker och taffsar.
Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig av framträdandet men det var bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro. Detta trots att de egentligen inte "spelade" något överhuvudtaget och bara var på scen i kanske 20 min.
11: [Ingenting] - Arvika 07
Jag hade verkligen sett fram emot att se dem, och även om de var ganska stela och publiken inte var så stor. Och trots att de inte spelade min favoritlåt och det var mitt på dagen, så var det ändå helt underbart. Det är spellistan, som de gav mig efter mycket om och men, från denna konsert som jag har upphängd inne på min toalett.
10: The Embassy och Teddybears sthlm (alternativ titel: ännu ett bråk med Lisa) - Popaganda 08
Jag vet inte riktigt hur det började, även om jag vet varför vi bråkade, men det är inte väsentligt. Det som i alla fall hände var att vi stod och skrek (högljutt) på varandra inne på området samtidigt som vi gestikulerade intensivt och turades om att springa därifrån för att sedan komma tillbaka, ännu argare och ilsknare än tidigare.
Jag missade två framträdanden som jag verkligen ville se och den stackars Pandan fick höra att han skulle dra åt helvetet när han ville kramas. Det hela var väldigt intensivt och renande.
9: Shout out louds - Popaganda 08
Stora drömmar i tankarna, rysningar över hela kroppen och ett mysigt duggregn.
8: Markus Krunegård - Where the action is 09
Mycket var bra på wtai 09 men Markus var bäst. Jag tog en paus från mitt "jobb" som volontär för att gå och se honom ensam i regnet. Jag köpte en langos som var precis så fettig som den ska vara, drack mitt kaffe och rökte min cigg samtidigt som jag kände mig precis så pretto som Roberta alltid hävdar att jag är. Men framförallt var Markus Krunegård, precis så ärlig, töntig, mysig och känslosam som han ska och måste vara.
7: Urinhanteringen - Peace and love 08
Vi hade ett s.k. camp på peace and love, och brevid campet hade vi grannar. Dessa grannar gjorde ett väldigt stort misstag den där soliga dagen i juni 2008 när de först satte upp sitt tält för att sedan överge det. Kanske var de synska och hade förutspått vad som skulle komma att ske med tältet och det var därför som de övergav det, kanske hade de lämnat tältet där just för att det skulle ske... Varför de lämnade tältet sket vi i och tänkte istället "en toalett!". Och sedan urartade allt ganska snabbt.
Alla camp-medlemmar med snopp + Cleeve, som även ramlade omkull i tältet en gång, började nu urinera inuti våra grannars tält och "pisstältet" var ett faktum. Denna nya frihet och bekvämlighet visade sig dock ha dåligt inflytande över våra arma själar och ganska snart blev Lisa och Hanna bestulna på sin 5 liters vattendunk som otroligt nog nästan fylldes på endast två dagar. Och det var inte endast denna vattendunk som besudlades, nej snart märkte invånarna i "Camp Herr Katt" att allt mer petflaskor försvann för att sedan återfinnas i sophögen fyllda med äppeljuice...?! Nej, nej det var är inte äppeljuice i flaskorna...
6: The Tough Alliance - Arvika 07
Jag tänker inte ens försöka beskriva hur magiskt det var när de "stod" där klädda i vitt på tältscenen dränkta i blått ljus. Samtidigt som jag stod längst fram och såg folk bli bortburna varje minut.
5: Vad-de-nu-hette - Peace and love 07
Historien börjar redan på dagen när jag och Alex gick förbi stället där de sålde artisttröjor. Som ni säkert vet ser de flesta av sådana tröjor ut som skit men, men jag hittade faktiskt en som jag tyckte om. Den var turkos och på den stod det "Can I keep this pen?" med rosa bokstäver. Som ni hör, eller läser, så var det alltså världens snyggaste "tischa " någonsin och jag var tvungen att ha den. Så jag köpte den.
Och det är nu den "riktiga historien" började, för det är nu jag inser att jag såklart MÅSTE gå och se dem! Det faktum att jag inte alls visste vilka de var eller vad för slags musik de spelade oroade mig inte, dock insåg jag att jag faktiskt hade två stora problem. 1) Ingen skulle vilja gå med mig och jag hade vid det här laget redan sett säkert 10 spelningar själv (ja, jag är helt seriös) så jag orkade inte riktigt gå ensam, och 2) de spelade skitsent vid typ 02.00 och jag var ganska så skitpackad.
Men då kommer min räddare i nöden! Mitt livs kärlek, om ni nu trodde att jag skulle skriva Lisa nu så är ni inte riktigt med på noterna, nej jag menar såklart Alex! Han var inte riktigt lika packad som mig, för jag ska alltid vara värst enligt min älskling Lisa, men han spelade helt klart i samma liga. Det är mörkt sedan länge och vi borde enligt IQ.nu´s rekommenderade alkoholkonsumtion ha dött för flera timmar sedan.
Så vi beger oss till festivalområdet med färdkost i form av ännu ett par öl. Vi närmar oss dörren till klubbscenen där de kollar leg och jag inser nu att det finns en stor chans att vi faktiskt inte kommer in pga vårt sinnestillstånd, jag var riktigt full och hade svårt att gå ordentligt. Genom något slags mirakel kommer vi iaf in utan problem, till skillnad från det tidigare nämnda alkoholiserade mumintrollet med talproblem.
Väl där inne är det nästan helt tomt på folk och jag undrar om vi inte har gått fel trots allt. Vi går i alla fall till baren och beställer öl, även nu with great success, och ställer oss framför scenen (jag står och lutar mig mot räcket då jag inte riktigt orkar stå upp).
Tillslut går bandet på och det är två saker jag måste uppmärksamma här, dels att det fortfarande är lika tomt på folk som tidigare, och dels att jag alltså har deras bandtischa på mig (och såklart är ensam om det). Dessa två faktum gör att bandet ägnar väldigt mycket uppmärksamhet åt att stå och dansa vid oss längst fram på scenen. Detta band, som oväntat nog visar sig vara en hip-hop grupp från brooklyn bestående av tre små halvtjocka kvinnor i 30-40 års åldern.
Under hela spelningen står jag och Alex och viftar med händerna i takt till musiken samtidigt som vi fullkomligt definierar begreppet "wigga". Efter spelningen skriver de sina autografer på t-shirten och när jag på vägen hem träffa på Joanna så beskriver hon mig som den lyckligaste människan som hon någonsin har sett...
4: Kristian Antilla - Arvika 07
Detta minne är egentligen inte ett minne utan mer ett "icke-minne". Det handlar nämligen om en black-out på några timmar varav några av dem i över ett år var ett riktigt mysterium, och till stor del fortfarande är.
Historien börjar som de flesta andra av dessa historier med ett bråk med Lisa, fast denna gången var det inte så mycket ett bråk som att hon och Hanna sprang ifrån mig och övergav mig för att se Kristian Antilla. Jag var vid detta laget väldigt full och detta är det sista jag minns för flera timmar framåt.
Nästa minne (av minnet, så att säga) är Lisas och det är cirka två timmar efter Kristian Antilla när de ser mig komma utspringandes från skogen tvärs emot festivalområdet. Jag var då tydligen "obeskrivligt full" och de frågade mig var jag har varit och jag hade enligt dem inte (kunnat?) svarat, antagligen var jag sur. Kvällen fortsätter sedan i alla fall och återigen minns jag inget själv av vad som hände istället har jag fått allt återberättat för mig av Lisa.
Bl.a. så ska jag och Lisa ha varit med i någon slags kyss-tävling för MTV, efter detta ska jag sedan först ha tappat två wok Lisa hade köpt åt mig och henne på marken för att sedan själv ramlat omkull på woken och helt förstöra förpackningarna. Jag ska även ha bråkat med Hanna och putat omkull denna i leran när jag blev sur på henne. Senare i campet ska jag även ha bränt mig själv med en cigarett på armen i en tävling, något som jag kan vara säker på att det faktiskt har hänt tack vare mitt ärr, sprungit runt och försökt lära mig growla i andra tält, samt bråkat med våra super-cp-grannar. (När jag skriver det här vet inte jag inte om jag ska skratta eller gråta, men på något sätt känns det faktiskt okej om man tar det faktum att det var två år sedan i bejakande. )
Det intressanta med denna kväll har dock ingenting att göra med vad jag gjorde senare då på campingen, utan vad jag gjorde dessa två timmar. Och jag vet inte. I över ett år hade jag inte ens någon ledtråd, vi resonerade kring det och försökte luska ut en möjlig förklaring men kom inte fram till något. Lisa och Hanna hade först trott att jag hade gått tillbaka till campingen och varit med min kusin Elin, men det sa hon att jag inte alls hade gjort. Det enda vi visste var att jag hade kommit springande från skogen bakom festivalområdet, där varken vår camping eller något annat låg. Det var sannerligen ett mysterium!
Och det är det än idag, även om jag idag faktiskt har en till pusselbit i pusslet. När Lisa och Hanna över ett år senare träffade sin vän (göteborgs-)Anna så kunde hon nämligen informera dem om att jag en gång under arvika hade (ungefär) "ramlat på vårt tält (som låg på det andra campingområdet) när vi låg där i, han var skitfull och sa att han letade efter vänner". Med sitt skarpa intellekt kunde Lisa snabbt placera in händelsen under min blackout. Så nu vet jag i alla fall något som jag gjorde under min black-out, men det känns faktiskt lite läskigt att inte veta exakt vad jag gjorde. Varför sprang jag? Hade jag kanske dödat någon? Försökte jag sno något? Var jag kanske t.om. otrogen?
3: Flykten - Arvika 07
Vår arvikafestival år 07 var full av minnesvärda upplevelser, men många av dem var jobbiga, irriterande och olyckliga sådana. När sista bandet hade spelat på sista dagen fanns det inte längre gräs på våran camping och lycka i våra hjärtan. Nej det fanns lera och sorg, och vi höll på att drukna i dem båda.
Vi kom nämligen sent till festivalen och fick således plats nedanför en backe vid stängslet, dvs världens sämsta platser då det innebar att vi bodde i en sjö av piss och lera. Men alla som någonsin har varit på en festival vet att det varken är boendet eller musiken som räknas utan sällskapet, och där drog vi en riktig nitlott. De flesta av våra grannar var jobbiga 17 åringar med Johnny-ideal som var där för att se In flames.
Så sista kvällen, efter en vecka av psykisk tortyr, hittar vi vårt tält sönderslaget och Hanna och Lisas mp3 är stulna. Vi snackar en del med vissa grannar och bråkar en del med andra. Och jag smider planer om att tända eld på ett tält.
Men i alla fall, det blir för mycket, allt är blött och leran är överallt. Vi är trötta och slitna och vi orkar helt enkelt inte tjaffsa längre.
Så vi bestämmer oss för att överge det slagfältet vår camping ser ut som och för att bege oss till en annan närliggande campingplats. Men på vägen dit så får vi en idé, och det var faktiskt den bästa idén någonsin, vi bestämmer oss nämligen för att sova i fågel-utkikstornet vid sjön. Vi kommer fram och det är torrt, fridfullt och ser helt underbart bekvämt ut. Vi sover där hela natten igenom och vaknar först till soluppgången på morgonen. Vi är lyckliga igen.
2: Håkan Hellström - Peace and love 08
Man kan sammanfatta det hela med en ångestattack, för det var vad jag fick alldeles innan han började spela. Jag och lisa höll typ på att göra slut, hade nyss bråkat och jag var trött och sliten och hade nyss halsat två st 50 cl cider (på riktigt) och var full och mådde illa. Jag var inte i mitt esse...
Så Håkan börjar spela och lisa springer iväg från mig varpå jag bestämmer mig för att springa till campingen, vilket jag gör och ja, jag sprang faktiskt. Väl där hämtar jag min vinbox och bestämmer mig för att supa bort antingen mina sorger eller mitt medvetande, en process som jag genast påbörjar.
Campingen är nu helt tom på folk enligt min dåvarande definition av folk och de enda som finns kvar där är två st 90or... Varav den ena är Piffy och den andra Sara. Jag och piffy superbondar då och man kan beskriva denna lilla historia som sagan om när jag mådde så dåligt som jag någonsin har mått, samt som sagan om hur jag fick en till bästa kompis.
Kvällen fortsatta sedan med att jag låg 10 m från poliser med knarkhundar och rökte på marken, blev aspackad och ville bada (och dö!) i älven.... Alla mår dåligt någon gång.
1: Sjön - Arvika 07
Om någon annan än jag har orkat ta sig igenom hela listan så kommer nog plats nr 1 lite som en överaskning. Det rör sig varken om karatefylla, gräl med Lisa eller någon magisk konsert i regnet. Fast det gör det nog ändå, det handlar om allt det.
Jag älskade verkligen sjön i Arvika, varje morgon gick jag dit med några öl och badade i morgonsolen, lyssnade på bob dylan med mina ipod-högtalare och bara njöt. Det var även dit jag gick själv och drack öl efter några framträdande och badade, och det var även dit jag gick efter ett av många av mina och Lisas gräl och kände att allt faktiskt var okej- sålänge jag fick bada och lyssna på Bob Dylan, som sedan dess är min favoritartist.
Det är även denna upplevelse som gör det väldigt tydligt vad för slags begränsningar jag lider av när det gäller skrivande, för jag kan inte ens kanske beskriva hur underbart det faktiskt var. Den sjön kommer jag att minnas resten av mitt liv.
(Vi börjar baklänges)
Mina 15 mest minnesvärda festivalupplevelser:
15: Veronica Maggio - Peace and love 08
Sommaren år 2008 reste jag med vänner och flickvän till Borlänge för att leva som dekadenta alkoholister. Mycket hände och det var mycket roligt, men musiken var en besvikelse. Jag såg i princip fram mot ett band och det var Caesars, och de var jättebra. Men ett band gör ingen festival och det är därför jag var så tacksam när jag nästintill råkade hamna vid scenen där Veronica Maggio spelade. I sommarregnet stod jag ensam med ett leende på läpparna och ryste över hur fantastiskt bra och mysigt det hela var.
14: Bob Log II - Peace and love 07
På klubbscenen i borlänge så såg jag Blues-guitar gubben Bob Log II, som såg ut som en utomjording med sin motorcykelhjälm och läderställ(?), dricka öl och framföra låten "clap your tits!". Det var väldigt väldigt intressant...
13: Patrick Wolf - Arivka 07
Jag och Lisa stod i tältscenen och höll varandra i händerna och grät, vi hade precis gjort slut och Patrick Wolf spelade Overture.
12: The Tough Alliance - Peace and love 07
Klubbscenen ungefär vid midnatt, det är ett sådant otroligt tryck i den lilla lokalen när Henning och Erik som utgör TTA tillslut kommer ut. De är, eller spelar, riktigt berusad och står med leksaksinstrument och dansar till playback samtidigt som de på skärmen bakom sig visar en 50 cent video. Alla dansar, skriker och taffsar.
Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig av framträdandet men det var bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro. Detta trots att de egentligen inte "spelade" något överhuvudtaget och bara var på scen i kanske 20 min.
11: [Ingenting] - Arvika 07
Jag hade verkligen sett fram emot att se dem, och även om de var ganska stela och publiken inte var så stor. Och trots att de inte spelade min favoritlåt och det var mitt på dagen, så var det ändå helt underbart. Det är spellistan, som de gav mig efter mycket om och men, från denna konsert som jag har upphängd inne på min toalett.
10: The Embassy och Teddybears sthlm (alternativ titel: ännu ett bråk med Lisa) - Popaganda 08
Jag vet inte riktigt hur det började, även om jag vet varför vi bråkade, men det är inte väsentligt. Det som i alla fall hände var att vi stod och skrek (högljutt) på varandra inne på området samtidigt som vi gestikulerade intensivt och turades om att springa därifrån för att sedan komma tillbaka, ännu argare och ilsknare än tidigare.
Jag missade två framträdanden som jag verkligen ville se och den stackars Pandan fick höra att han skulle dra åt helvetet när han ville kramas. Det hela var väldigt intensivt och renande.
9: Shout out louds - Popaganda 08
Stora drömmar i tankarna, rysningar över hela kroppen och ett mysigt duggregn.
8: Markus Krunegård - Where the action is 09
Mycket var bra på wtai 09 men Markus var bäst. Jag tog en paus från mitt "jobb" som volontär för att gå och se honom ensam i regnet. Jag köpte en langos som var precis så fettig som den ska vara, drack mitt kaffe och rökte min cigg samtidigt som jag kände mig precis så pretto som Roberta alltid hävdar att jag är. Men framförallt var Markus Krunegård, precis så ärlig, töntig, mysig och känslosam som han ska och måste vara.
7: Urinhanteringen - Peace and love 08
Vi hade ett s.k. camp på peace and love, och brevid campet hade vi grannar. Dessa grannar gjorde ett väldigt stort misstag den där soliga dagen i juni 2008 när de först satte upp sitt tält för att sedan överge det. Kanske var de synska och hade förutspått vad som skulle komma att ske med tältet och det var därför som de övergav det, kanske hade de lämnat tältet där just för att det skulle ske... Varför de lämnade tältet sket vi i och tänkte istället "en toalett!". Och sedan urartade allt ganska snabbt.
Alla camp-medlemmar med snopp + Cleeve, som även ramlade omkull i tältet en gång, började nu urinera inuti våra grannars tält och "pisstältet" var ett faktum. Denna nya frihet och bekvämlighet visade sig dock ha dåligt inflytande över våra arma själar och ganska snart blev Lisa och Hanna bestulna på sin 5 liters vattendunk som otroligt nog nästan fylldes på endast två dagar. Och det var inte endast denna vattendunk som besudlades, nej snart märkte invånarna i "Camp Herr Katt" att allt mer petflaskor försvann för att sedan återfinnas i sophögen fyllda med äppeljuice...?! Nej, nej det var är inte äppeljuice i flaskorna...
6: The Tough Alliance - Arvika 07
Jag tänker inte ens försöka beskriva hur magiskt det var när de "stod" där klädda i vitt på tältscenen dränkta i blått ljus. Samtidigt som jag stod längst fram och såg folk bli bortburna varje minut.
5: Vad-de-nu-hette - Peace and love 07
Historien börjar redan på dagen när jag och Alex gick förbi stället där de sålde artisttröjor. Som ni säkert vet ser de flesta av sådana tröjor ut som skit men, men jag hittade faktiskt en som jag tyckte om. Den var turkos och på den stod det "Can I keep this pen?" med rosa bokstäver. Som ni hör, eller läser, så var det alltså världens snyggaste "tischa " någonsin och jag var tvungen att ha den. Så jag köpte den.
Och det är nu den "riktiga historien" började, för det är nu jag inser att jag såklart MÅSTE gå och se dem! Det faktum att jag inte alls visste vilka de var eller vad för slags musik de spelade oroade mig inte, dock insåg jag att jag faktiskt hade två stora problem. 1) Ingen skulle vilja gå med mig och jag hade vid det här laget redan sett säkert 10 spelningar själv (ja, jag är helt seriös) så jag orkade inte riktigt gå ensam, och 2) de spelade skitsent vid typ 02.00 och jag var ganska så skitpackad.
Men då kommer min räddare i nöden! Mitt livs kärlek, om ni nu trodde att jag skulle skriva Lisa nu så är ni inte riktigt med på noterna, nej jag menar såklart Alex! Han var inte riktigt lika packad som mig, för jag ska alltid vara värst enligt min älskling Lisa, men han spelade helt klart i samma liga. Det är mörkt sedan länge och vi borde enligt IQ.nu´s rekommenderade alkoholkonsumtion ha dött för flera timmar sedan.
Så vi beger oss till festivalområdet med färdkost i form av ännu ett par öl. Vi närmar oss dörren till klubbscenen där de kollar leg och jag inser nu att det finns en stor chans att vi faktiskt inte kommer in pga vårt sinnestillstånd, jag var riktigt full och hade svårt att gå ordentligt. Genom något slags mirakel kommer vi iaf in utan problem, till skillnad från det tidigare nämnda alkoholiserade mumintrollet med talproblem.
Väl där inne är det nästan helt tomt på folk och jag undrar om vi inte har gått fel trots allt. Vi går i alla fall till baren och beställer öl, även nu with great success, och ställer oss framför scenen (jag står och lutar mig mot räcket då jag inte riktigt orkar stå upp).
Tillslut går bandet på och det är två saker jag måste uppmärksamma här, dels att det fortfarande är lika tomt på folk som tidigare, och dels att jag alltså har deras bandtischa på mig (och såklart är ensam om det). Dessa två faktum gör att bandet ägnar väldigt mycket uppmärksamhet åt att stå och dansa vid oss längst fram på scenen. Detta band, som oväntat nog visar sig vara en hip-hop grupp från brooklyn bestående av tre små halvtjocka kvinnor i 30-40 års åldern.
Under hela spelningen står jag och Alex och viftar med händerna i takt till musiken samtidigt som vi fullkomligt definierar begreppet "wigga". Efter spelningen skriver de sina autografer på t-shirten och när jag på vägen hem träffa på Joanna så beskriver hon mig som den lyckligaste människan som hon någonsin har sett...
4: Kristian Antilla - Arvika 07
Detta minne är egentligen inte ett minne utan mer ett "icke-minne". Det handlar nämligen om en black-out på några timmar varav några av dem i över ett år var ett riktigt mysterium, och till stor del fortfarande är.
Historien börjar som de flesta andra av dessa historier med ett bråk med Lisa, fast denna gången var det inte så mycket ett bråk som att hon och Hanna sprang ifrån mig och övergav mig för att se Kristian Antilla. Jag var vid detta laget väldigt full och detta är det sista jag minns för flera timmar framåt.
Nästa minne (av minnet, så att säga) är Lisas och det är cirka två timmar efter Kristian Antilla när de ser mig komma utspringandes från skogen tvärs emot festivalområdet. Jag var då tydligen "obeskrivligt full" och de frågade mig var jag har varit och jag hade enligt dem inte (kunnat?) svarat, antagligen var jag sur. Kvällen fortsätter sedan i alla fall och återigen minns jag inget själv av vad som hände istället har jag fått allt återberättat för mig av Lisa.
Bl.a. så ska jag och Lisa ha varit med i någon slags kyss-tävling för MTV, efter detta ska jag sedan först ha tappat två wok Lisa hade köpt åt mig och henne på marken för att sedan själv ramlat omkull på woken och helt förstöra förpackningarna. Jag ska även ha bråkat med Hanna och putat omkull denna i leran när jag blev sur på henne. Senare i campet ska jag även ha bränt mig själv med en cigarett på armen i en tävling, något som jag kan vara säker på att det faktiskt har hänt tack vare mitt ärr, sprungit runt och försökt lära mig growla i andra tält, samt bråkat med våra super-cp-grannar. (När jag skriver det här vet inte jag inte om jag ska skratta eller gråta, men på något sätt känns det faktiskt okej om man tar det faktum att det var två år sedan i bejakande. )
Det intressanta med denna kväll har dock ingenting att göra med vad jag gjorde senare då på campingen, utan vad jag gjorde dessa två timmar. Och jag vet inte. I över ett år hade jag inte ens någon ledtråd, vi resonerade kring det och försökte luska ut en möjlig förklaring men kom inte fram till något. Lisa och Hanna hade först trott att jag hade gått tillbaka till campingen och varit med min kusin Elin, men det sa hon att jag inte alls hade gjort. Det enda vi visste var att jag hade kommit springande från skogen bakom festivalområdet, där varken vår camping eller något annat låg. Det var sannerligen ett mysterium!
Och det är det än idag, även om jag idag faktiskt har en till pusselbit i pusslet. När Lisa och Hanna över ett år senare träffade sin vän (göteborgs-)Anna så kunde hon nämligen informera dem om att jag en gång under arvika hade (ungefär) "ramlat på vårt tält (som låg på det andra campingområdet) när vi låg där i, han var skitfull och sa att han letade efter vänner". Med sitt skarpa intellekt kunde Lisa snabbt placera in händelsen under min blackout. Så nu vet jag i alla fall något som jag gjorde under min black-out, men det känns faktiskt lite läskigt att inte veta exakt vad jag gjorde. Varför sprang jag? Hade jag kanske dödat någon? Försökte jag sno något? Var jag kanske t.om. otrogen?
3: Flykten - Arvika 07
Vår arvikafestival år 07 var full av minnesvärda upplevelser, men många av dem var jobbiga, irriterande och olyckliga sådana. När sista bandet hade spelat på sista dagen fanns det inte längre gräs på våran camping och lycka i våra hjärtan. Nej det fanns lera och sorg, och vi höll på att drukna i dem båda.
Vi kom nämligen sent till festivalen och fick således plats nedanför en backe vid stängslet, dvs världens sämsta platser då det innebar att vi bodde i en sjö av piss och lera. Men alla som någonsin har varit på en festival vet att det varken är boendet eller musiken som räknas utan sällskapet, och där drog vi en riktig nitlott. De flesta av våra grannar var jobbiga 17 åringar med Johnny-ideal som var där för att se In flames.
Så sista kvällen, efter en vecka av psykisk tortyr, hittar vi vårt tält sönderslaget och Hanna och Lisas mp3 är stulna. Vi snackar en del med vissa grannar och bråkar en del med andra. Och jag smider planer om att tända eld på ett tält.
Men i alla fall, det blir för mycket, allt är blött och leran är överallt. Vi är trötta och slitna och vi orkar helt enkelt inte tjaffsa längre.
Så vi bestämmer oss för att överge det slagfältet vår camping ser ut som och för att bege oss till en annan närliggande campingplats. Men på vägen dit så får vi en idé, och det var faktiskt den bästa idén någonsin, vi bestämmer oss nämligen för att sova i fågel-utkikstornet vid sjön. Vi kommer fram och det är torrt, fridfullt och ser helt underbart bekvämt ut. Vi sover där hela natten igenom och vaknar först till soluppgången på morgonen. Vi är lyckliga igen.
2: Håkan Hellström - Peace and love 08
Man kan sammanfatta det hela med en ångestattack, för det var vad jag fick alldeles innan han började spela. Jag och lisa höll typ på att göra slut, hade nyss bråkat och jag var trött och sliten och hade nyss halsat två st 50 cl cider (på riktigt) och var full och mådde illa. Jag var inte i mitt esse...
Så Håkan börjar spela och lisa springer iväg från mig varpå jag bestämmer mig för att springa till campingen, vilket jag gör och ja, jag sprang faktiskt. Väl där hämtar jag min vinbox och bestämmer mig för att supa bort antingen mina sorger eller mitt medvetande, en process som jag genast påbörjar.
Campingen är nu helt tom på folk enligt min dåvarande definition av folk och de enda som finns kvar där är två st 90or... Varav den ena är Piffy och den andra Sara. Jag och piffy superbondar då och man kan beskriva denna lilla historia som sagan om när jag mådde så dåligt som jag någonsin har mått, samt som sagan om hur jag fick en till bästa kompis.
Kvällen fortsatta sedan med att jag låg 10 m från poliser med knarkhundar och rökte på marken, blev aspackad och ville bada (och dö!) i älven.... Alla mår dåligt någon gång.
1: Sjön - Arvika 07
Om någon annan än jag har orkat ta sig igenom hela listan så kommer nog plats nr 1 lite som en överaskning. Det rör sig varken om karatefylla, gräl med Lisa eller någon magisk konsert i regnet. Fast det gör det nog ändå, det handlar om allt det.
Jag älskade verkligen sjön i Arvika, varje morgon gick jag dit med några öl och badade i morgonsolen, lyssnade på bob dylan med mina ipod-högtalare och bara njöt. Det var även dit jag gick själv och drack öl efter några framträdande och badade, och det var även dit jag gick efter ett av många av mina och Lisas gräl och kände att allt faktiskt var okej- sålänge jag fick bada och lyssna på Bob Dylan, som sedan dess är min favoritartist.
Det är även denna upplevelse som gör det väldigt tydligt vad för slags begränsningar jag lider av när det gäller skrivande, för jag kan inte ens kanske beskriva hur underbart det faktiskt var. Den sjön kommer jag att minnas resten av mitt liv.
Festivalångest
Where the action is var väldigt regnigt och väldigt fattigt på action. Det enda som gjorde att det faktiskt kändes som en festival var att jag var packad på dagen, och att jag åt langos, hela fyra stycken! Och då åt jag inte heller endast langos, jag åt mycket mer än så, precis som på alla festivaler. Just det där med att äta mycket (och dricka ännu mer) känns som ett genomgående tema för mina festivalupplevelser. Det är nog tyvärr även det jag gillar mest med festivaler, och är även det jag ser fram emot nu i veckan, det och att bryta mot alla piffy & hannas supertöntiga cp-regler.
Det är ju nämligen peace and love nu i veckan. Alla är hypeade utav bara helvete, alkohol i stora mängder är införskaffad, töntregler har skrivits, pakter har skapats. Förväntningarna är skyhöga helt enkelt, men det enda jag kan tänka på är att om en vecka, då är peace and love slut. Jag kommer att vara ett par kilo tyngre, många hundralappar fattigare och framförallt så kommer jag att vara ganska olycklig.
Men men, jag ska försöka göra som Roberta och "lev(a) i nuet!" , vilket är hennes egna lilla (klyschiga) mantra som hon likt en talande docka upprepade gång på gång just under ovan nämda where the action is. Värst var det framåt slutet av fredag kväll.
Jag satt där på gräsmattan, ensam, och njöt av magiska Neil Young med en kaffe och cigg när helt plöstligt en skrikande & vinglande fågel kommer "springandes" mot mig, för att slutligen snubbla ner alldeles brevid mig. Fyllesvinet Roberta. Och nej, hon satte sig inte ner, hon ramlade omkull. Ganska snart uppmanades jag av Roberta att både "leva i nuet!" samt att följa med henne till öltältet.
Då Roberta denna underbara fredagskväll påminde mig om ett alkoliserat mumintroll med talfel så bad jag henne att ta upp leg innan vi kom fram till öltältet för att sedan bara hålla käft och traska förbi. Hon svarade "aah" men ignorerade självklart mina visa råd. Det som sedan händer är att Roberta kommer fram, inte hittar sitt leg i väskan men börjar sluddra om att det ska finnas där. Vakten svarar då att "det är ingen ide att du letar, du kommer ändå aldrig komma in", och jag dör av lycka.
Den intellektuella och skarpsinniga Roberta analyserar då situationen och kommer fram till att vakten var rasist. Jag påpekar att även vakten hade utländskt påbrå varpå Roberta resonerar sig fram till en ny, något orginellare, teori: han försökte smöra för alla svenskar genom att inte släppa in en blatte.
Ja Roberta, så var det nog.
Det var även mycket annat roligt som hände under festivalen, men det orkar jag inte riktigt skriva om. Jag kan istället sammanfatta det hela med att Colan var spetsad med jäger, kärleken var äkta, banden var bra och Stora skuggan var dränkt i regn.
Det är ju nämligen peace and love nu i veckan. Alla är hypeade utav bara helvete, alkohol i stora mängder är införskaffad, töntregler har skrivits, pakter har skapats. Förväntningarna är skyhöga helt enkelt, men det enda jag kan tänka på är att om en vecka, då är peace and love slut. Jag kommer att vara ett par kilo tyngre, många hundralappar fattigare och framförallt så kommer jag att vara ganska olycklig.
Men men, jag ska försöka göra som Roberta och "lev(a) i nuet!" , vilket är hennes egna lilla (klyschiga) mantra som hon likt en talande docka upprepade gång på gång just under ovan nämda where the action is. Värst var det framåt slutet av fredag kväll.
Jag satt där på gräsmattan, ensam, och njöt av magiska Neil Young med en kaffe och cigg när helt plöstligt en skrikande & vinglande fågel kommer "springandes" mot mig, för att slutligen snubbla ner alldeles brevid mig. Fyllesvinet Roberta. Och nej, hon satte sig inte ner, hon ramlade omkull. Ganska snart uppmanades jag av Roberta att både "leva i nuet!" samt att följa med henne till öltältet.
Då Roberta denna underbara fredagskväll påminde mig om ett alkoliserat mumintroll med talfel så bad jag henne att ta upp leg innan vi kom fram till öltältet för att sedan bara hålla käft och traska förbi. Hon svarade "aah" men ignorerade självklart mina visa råd. Det som sedan händer är att Roberta kommer fram, inte hittar sitt leg i väskan men börjar sluddra om att det ska finnas där. Vakten svarar då att "det är ingen ide att du letar, du kommer ändå aldrig komma in", och jag dör av lycka.
Den intellektuella och skarpsinniga Roberta analyserar då situationen och kommer fram till att vakten var rasist. Jag påpekar att även vakten hade utländskt påbrå varpå Roberta resonerar sig fram till en ny, något orginellare, teori: han försökte smöra för alla svenskar genom att inte släppa in en blatte.
Ja Roberta, så var det nog.
Det var även mycket annat roligt som hände under festivalen, men det orkar jag inte riktigt skriva om. Jag kan istället sammanfatta det hela med att Colan var spetsad med jäger, kärleken var äkta, banden var bra och Stora skuggan var dränkt i regn.
Världens bästa film, världens bästa scen
Såhär känner jag mig just nu!
ps. DONT COME BACK TO STOCKHOOOOOOLM... NOOOOOO MOOOOORE! NOooooo moooore......
